Högsta domstolen har i en dom den 9 juli 2026 (mål T 8371-24) prövat frågor om skadestånd vid avtalsbrott och hur domstolen ska bedöma vad som hypotetiskt skulle ha hänt om avtalsbrottet inte hade inträffat. Avgörandet behandlar även vem som har bevisbördan och vilket beviskrav som gäller för de omständigheter som ligger till grund för en sådan bedömning.

Avgörandet är av principiellt intresse för kommersiella tvister och andra avtalsrättsliga skadeståndsmål där den skadelidande gör gällande att den ekonomiska situationen hade varit bättre om motparten hade fullgjort avtalet.

Bakgrunden till tvisten

Tvisten hade sin bakgrund i ett avtal om upplåtelse av en bostadsrätt. En bostadsrättsförening hade först upplåtit bostadsrätten till två personer för 8 880 000 kronor. Sedan köparna ville dra sig ur affären träffades ett hävningsavtal. Föreningen skulle därefter upplåta bostadsrätten till en ny förvärvare och de ursprungliga köparna skulle under vissa förutsättningar svara för den ekonomiska skillnaden.

Föreningen upplät senare bostadsrätten till ett bolag för samma köpeskilling, 8 880 000 kronor. Bolaget fick emellertid tillträde till bostadsrätten utan att betala köpeskillingen. Bostadsrätten såldes därefter vidare för 8 000 000 kronor. Frågan blev bland annat vilken ekonomisk situation som skulle ha uppstått om föreningen hade agerat i enlighet med avtalet och krävt betalning i samband med tillträdet. Högsta domstolen konstaterade att föreningen hade brutit mot hävningsavtalet genom att ge bolaget tillträde trots att köpeskillingen inte hade betalats.

Skadestånd vid avtalsbrott och det hypotetiska händelseförloppet

Utgångspunkten vid skadestånd på grund av avtalsbrott är att den skadelidande ska försättas i samma ekonomiska situation som om avtalet hade fullgjorts. Detta brukar beskrivas som att den skadelidande har rätt till det positiva kontraktsintresset. Vid beräkningen används ofta den så kallade differensprincipen. Den faktiska ekonomiska situationen jämförs då med den situation som hypotetiskt skulle ha förelegat om avtalet hade fullgjorts korrekt.

Det innebär att domstolen ibland måste besvara en fråga som aldrig kan bevisas direkt. Vad skulle ha hänt om avtalsbrottet inte hade inträffat? Högsta domstolen gör här en viktig åtskillnad.

Det går av naturliga skäl inte att bevisa ett händelseförlopp som aldrig har inträffat. Däremot går det att föra bevisning om de faktiska omständigheter som ska ligga till grund för bedömningen av vad som sannolikt skulle ha hänt. När dessa omständigheter väl har fastställts är det domstolens uppgift att bedöma vilket hypotetiskt händelseförlopp som framstår som troligt. Den senare bedömningen är enligt Högsta domstolen inte en bevisfråga utan en bedömningsfråga för domstolen.

Bevisbörda och beviskrav vid skadestånd

Som huvudregel ligger bevisbördan på den som begär skadestånd. Den skadelidande ska alltså visa att det finns en skada, skadans omfattning och det orsakssamband som skadeståndskravet grundas på.

Det normala beviskravet i tvistemål – att den relevanta omständigheten ska vara styrkt – gäller som utgångspunkt även vid skadeståndsansvar. Att domstolen måste bedöma ett hypotetiskt händelseförlopp innebär enligt Högsta domstolen inte i sig att beviskravet ska sänkas.

Den skadelidande ska alltså som utgångspunkt styrka de faktiska omständigheter som domstolen ska använda för att bedöma vad som skulle ha hänt utan avtalsbrottet. Däremot kan beviskravet lindras om det typiskt sett finns stora svårigheter att lägga fram bevisning om just dessa omständigheter.

Sänkt beviskrav när avtalsbrottet har försvårat bevisningen

I det aktuella målet var en central fråga om det bolag som hade fått tillträde till bostadsrätten faktiskt hade ekonomisk förmåga att betala köpeskillingen vid tillträdet. Betalningsförmågan var en faktisk omständighet som det gick att föra bevisning om och som därför omfattades av reglerna om bevisbörda och beviskrav.

Problemet var att de skadelidande fick kännedom om upplåtelsen först när närmare två år hade gått. Det var dessutom föreningens agerande som hade medfört att de inte hade möjlighet att säkra bevisning om bolagets betalningsförmåga när tillträdet ägde rum. Högsta domstolen ansåg inte att detta var tillräckligt för att kasta om bevisbördan. Bevisbördan för skada och orsakssamband låg alltså fortfarande kvar på de skadelidande. Däremot ansåg domstolen att omständigheterna motiverade att beviskravet sattes lågt.

Den bevisning som hade lagts fram ansågs åtminstone göra det sannolikt att bolaget hade betalningsförmåga vid tillträdet. Den osäkerhet som fortfarande fanns skulle därför inte belasta de skadelidande.

Domstolen utgår från ett rationellt agerande

Nästa fråga var vad bolaget faktiskt skulle ha gjort om föreningen hade krävt betalning. Här aktualiserades själva det hypotetiska händelseförloppet. Högsta domstolen uttalar att bedömningen av hur en person skulle ha agerat i en hypotetisk situation som utgångspunkt bör göras med antagandet att personer agerar rationellt. En person som både kan och är skyldig att fullgöra en avtalsförpliktelse får därför normalt antas göra det när fullgörelse krävs, om det inte i stället hade varit rationellt att bryta mot avtalet och acceptera konsekvenserna av avtalsbrottet.

I det aktuella fallet saknades konkret utredning som talade för att bolaget, trots betalningsförmåga och betalningsskyldighet, skulle ha vägrat betala. Högsta domstolen utgick därför från att bolaget skulle ha agerat rationellt och betalat köpeskillingen om föreningen hade krävt detta vid tillträdet.

Vad innebär avgörandet för framtida avtalstvister?

Avgörandet tydliggör en viktig metod för hur skadeståndskrav vid avtalsbrott ska prövas när skadebedömningen innehåller hypotetiska moment. Det går framför allt att skilja mellan två led.

Först ska de faktiska omständigheterna fastställas. För dessa gäller reglerna om bevisbörda och beviskrav. Utgångspunkten är att den skadelidande har bevisbördan och att omständigheterna ska styrkas, även om beviskravet under särskilda förhållanden kan lindras.

Därefter ska domstolen bestämma det hypotetiska händelseförloppet. Domstolen bedömer då, utifrån de omständigheter som lagts till grund för prövningen, vad som sannolikt skulle ha hänt om avtalsbrottet inte hade inträffat. Detta är inte i sig en fråga om vilket beviskrav som ska tillämpas.

Avgörandet visar också att en part som genom sitt avtalsbrott har gjort det svårare för motparten att säkra bevisning kan få bära konsekvenser av detta genom att beviskravet för den skadelidande lindras. Däremot följer inte automatiskt att bevisbördan kastas om.

Juridisk hjälp vid skadestånd och avtalsbrott

Tvister om skadestånd på grund av avtalsbrott kan innebära komplicerade frågor om avtalstolkning, skadans storlek, orsakssamband och bevisning. Särskilt komplicerad kan bedömningen bli när skadeståndskravet bygger på vad som skulle ha inträffat om avtalet hade fullgjorts korrekt. Vi biträder privatpersoner och företag i avtals- och skadeståndstvister och kan hjälpa till med att bedöma skadeståndsanspråk, analysera bevisläget, framställa eller bemöta krav samt företräda parter vid förhandling och i domstol.

Kontakta oss om du behöver juridisk rådgivning i en tvist om avtalsbrott eller skadestånd.