Högsta domstolen har i beslut den 1 april 2026 i mål T 4847-24, ”Vindsvåningen”, prövat hur skriftliga handlingar som läggs fram sakframställningsvis ska behandlas i ett dispositivt tvistemål.

Högsta domstolen konstaterade att hovrätten hade gjort sig skyldig till ett rättegångsfel genom att inte beakta handlingar som hade lagts fram sakframställningsvis och därmed utgjorde processmaterial. Rättegångsfelet kunde antas ha påverkat målets utgång.

Avgörandet ger viktig vägledning om skillnaden mellan att åberopa en handling som bevisning och att lägga fram den sakframställningsvis. Det tydliggör också vilket material domstolen är skyldig att beakta när den avgör ett dispositivt tvistemål.

Bakgrunden till ”Vindsvåningen”

Tvisten gällde huvudsakligen om en vindsvåning som ett fastighetsbolag hade färdigställt åt en privatperson avvek från parternas avtal och vad som hade orsakat att våningen inte blev färdig inom den avtalade tiden.

Under förberedelsen i tingsrätten gav bolaget in ett stort antal handlingar, bland annat mejlkorrespondens mellan parterna från tiden då arbetet med lägenheten pågick. Bolaget åberopade inte handlingarna som skriftlig bevisning eftersom innehållet enligt bolagets uppfattning var ostridigt. Vid huvudförhandlingen lades handlingarna i stället fram sakframställningsvis och synes ha beaktats av tingsrätten vid prövningen.

Hovrätten gjorde en annan bedömning. Eftersom handlingarna inte hade åberopats som bevisning ansåg hovrätten att de inte kunde läggas till grund för bedömningen av tvistiga rättsfakta. Högsta domstolen hade därför att pröva om hovrättens underlåtenhet att beakta handlingarna innebar att ett rättegångsfel hade förekommit.

Domstolen ska beakta allt som utgör processmaterial

Enligt 35 kap. 1 § rättegångsbalken ska domstolen efter en samvetsgrann prövning av allt som har förekommit avgöra vad som är bevisat i målet. När huvudförhandling har hållits ska bestämmelsen läsas tillsammans med 17 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt vilken domen ska grundas på vad som har förekommit vid förhandlingen.

Högsta domstolen framhåller att domstolens skyldighet att beakta en viss omständighet inte är beroende av om omständigheten har förts in i målet genom något som uttryckligen har åberopats som bevisning. Det avgörande är i stället om omständigheten har förekommit i målet på ett sådant sätt att den har blivit processmaterial.

En handling som läggs fram sakframställningsvis kan alltså bli en del av det material som domstolen ska beakta. Om det exempelvis är ostridigt att en handling med ett visst innehåll har skickats eller upprättats behövs ingen särskild bevisning om just detta. Om handlingen har förts in i målet ska dessa förhållanden kunna läggas till grund för prövningen som erkända omständigheter.

Skillnaden mellan skriftlig bevisning och sakframställningsvis åberopade handlingar

Att en handling kan beaktas utan att formellt ha åberopats som bevisning innebär inte att det saknar betydelse hur handlingen förs in i processen. Högsta domstolen framhåller att det ofta kan vara lämpligt att åberopa en handling som skriftlig bevisning även när handlingens existens och innehåll är ostridiga.

När en handling åberopas som bevisning ska ett bevistema normalt anges. Det tydliggör för både domstolen och motparten vilken betydelse handlingen påstås ha. Detta kan vara särskilt viktigt när en part har gett in en stor mängd handlingar, eftersom motparten behöver kunna bedöma vilken motbevisning som kan behöva åberopas.

Det finns också en skillnad i fråga om hur mycket av handlingen som blir processmaterial. En handling som åberopas som bevisning blir som utgångspunkt i sin helhet processmaterial. Om handlingen endast läggs fram sakframställningsvis är utgångspunkten däremot att det är de textavsnitt som faktiskt gås igenom vid huvudförhandlingen som blir processmaterial.

Hovrättens hantering innebar ett rättegångsfel

De aktuella handlingarna hade lagts fram sakframställningsvis vid huvudförhandlingen i hovrätten. De hade därmed blivit en del av vad som förekommit i målet och kunde inte lämnas utan avseende enbart på den grunden att de inte hade åberopats som skriftlig bevisning.

Motparten hade inte ifrågasatt handlingarnas äkthet. Högsta domstolen bedömde dessutom motpartens inställning på så sätt att handlingarnas innehåll var ostridigt och därför skulle gälla mot honom. Att handlingarna i stället hade kunnat åberopas som bevisning förändrade inte den bedömningen.

Hovrättens underlåtenhet att beakta handlingarna utgjorde därför ett rättegångsfel. Felet kunde antas ha inverkat på målets utgång och kunde inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i Högsta domstolen. Hovrättens dom undanröjdes därför i aktuella delar och målet återförvisades till hovrätten för fortsatt behandling.

Domstolens processledning och parternas ansvar

Högsta domstolen behandlar även frågan om vilket ansvar domstolen har för att klarlägga hur handlingar ska klassificeras processuellt. Domstolen har inte något generellt officialansvar för att klassificera varje handling som en part för in i ett dispositivt tvistemål.

Inom ramen för processledningen kan domstolen däremot ha anledning att verka för att en handling som lagts fram sakframställningsvis i stället åberopas som bevisning. Ett sådant behov kan särskilt finnas när handlingen har central betydelse för en tvistig omständighet och det behöver tydliggöras för motparten och domstolen vilken funktion handlingen ska fylla.

Som allmän utgångspunkt anger Högsta domstolen därför att handlingar som en part tillmäter omedelbar betydelse för tvistiga omständigheter som ligger till grund för partens talan bör åberopas som bevisning. För handlingar som endast används som åskådningsmaterial för att underlätta förståelsen av målet bör utgångspunkten vara den motsatta.

Vad innebär avgörandet för dispositiva tvistemål?

Avgörandet tydliggör att processmaterialet i ett dispositivt tvistemål inte är begränsat till sådant som formellt har åberopats som bevisning. En handling som på ett korrekt sätt förs in i processen under sakframställningen kan vara en del av det material som domstolen är skyldig att beakta.

Avgörandet innebär samtidigt inte att det saknar betydelse om en handling åberopas som skriftlig bevisning eller endast läggs fram sakframställningsvis. För centrala handlingar som har betydelse för tvistiga omständigheter finns det flera processuella fördelar med att åberopa dem som bevisning och ange tydliga bevisteman.

För den praktiska processföringen är avgörandet särskilt relevant i mål med omfattande skriftligt material, exempelvis mejlkorrespondens, avtal, fakturor och annan dokumentation. Det finns anledning att redan under förberedelsen ta ställning till vilka handlingar som endast ska användas för att beskriva händelseförloppet och vilka som ska åberopas som bevisning för konkreta tvistiga omständigheter.

Juridisk hjälp vid tvistemål och domstolsprocesser

Dispositiva tvistemål kan innehålla komplicerade processrättsliga frågor om åberopsbörda, bevisning, bevisteman och vilket material som domstolen får och ska lägga till grund för sin prövning.

En genomtänkt processföring innebär att relevanta omständigheter och bevis identifieras i ett tidigt skede och presenteras på ett sätt som tydliggör deras betydelse för domstolen och motparten. Detta kan vara särskilt viktigt i omfattande kommersiella och civilrättsliga tvister.

Vi biträder privatpersoner och företag i civilrättsliga tvister och kan hjälpa till från den inledande bedömningen och förhandling med motparten till skriftväxling, bevisuppgift och huvudförhandling i domstol. Kontakta oss om du behöver juridisk hjälp i ett tvistemål eller en annan civilrättslig tvist.